Sida:Tonys läroår 1924.djvu/232

Den här sidan har korrekturlästs

226

Hildur och skakade på huvudet. Det var synd på frökens vackra blommor.

Jag kunde inte svara. Jag skyndade bara framåt.

— Vill ni inte dricka kaffe? Jag är ledig nu och kan bjuda på det i mitt rum, föreslog syster Hildur vänligt.

— Tack! Tack! stammade jag. En annan gång! Jag måste hem nu.

Jag gick hela vägen hem. Jag hade en känsla av att jag omöjligen skulle kunnat sitta i en spårvagn.

Det korta, misslyckade besöket på hospitalet hade så upprört mig, att jag knappast uppfattade något omkring mig, bara gick och gick. Ibland halvsprang jag, som om jag hade hört ljudet av en nyckelknippa skramla bakom mig.

Barbara! Hade vi kanske alla en helt annan varelse dold inom oss? Någon som plötsligt skulle träda fram och tala med främmande, fräck tunga? Alldeles under huden fanns kanske denna varelse, som ingen ville kännas vid, låg där utbredd som en grå flädermus med de utspärrade vingarna fästade ytterst under våra naglar. Var fick jag flädermusen ifrån? Jo, naturligtvis! Ett djur måste det vara. Inte en