227
människa! Ett klibbigt, vidrigt djur, som ätit sig in i kroppen och en dag skulle grimaserande äta sig fram.
Jag tog mig trött över pannan. En bil for tätt förbi mig. Jag såg en skymt av ett par leende ansikten. Barbara — —
XXXIII.
Herbert hade kommit tillbaka. Jag hade räknat dagarna till hans återkomst, och ju ivrigare jag räknade, ju flera och längre tycktes dessa dagar bli. Men nu var han åter i Stockholm.
Han kom upp helt oförmodat till oss en söndagsförmiddag. Pa var utgången. Herbert stod plötsligt i dörren till salongen. Boken jag hållit på att läsa föll i golvet, då jag räckte honom handen. Jag tyckte alltid, att han dök upp så där som en ande. Hans steg voro så lätta.
— Bo kommer snart efter, sade han, sedan vi hälsat ordentligt.
Han satte sig ned vid min sida i soffan. Nu började han berätta om sitt hem, utan att jag frågat något. Jag var glad däråt. Då och då såg jag försiktigt på honom. Så hans ögon
