228
glänste! Det kom något i hans röst, när han talade om sitt hem, en klang jag inte hört förut.
Å, jag förstod det så väl! Det där, det var hans hem. Jag hade aldrig varit där. Det var ett stycke av honom själv. På vägarna därborta hade han traskat som liten gosse. Han kände igen dem i snö och i vårsmältningen. Han visste, var de första blåsipporna kommo upp, och han brukade gå och titta på knopparna och gräva med händerna i jorden omkring deras rötter.
Utanför hans fönster växte en stor gran. Om morgnarna, när han vaknade, lyste solen högst i grantoppen: den satt där som en glindrande guldstjärna.
Han hade syskon: en bror var löjtnant nere i Västerås; en syster förestod arbetsstugan i byn. Men han talade inte om hurudana de voro som vuxna. De voro barn. De lekte på den stora gården. De sprungo ifatt nedför herrgårdsallén. De hade kaniner. Själv hade han en tam kråka. En vacker dag flög den sin väg. Vingarna hade vuxit ut. Hon hette Tamar efter henne i bibeln. Hela sommaren ropade han efter henne, så snart han såg en kråka flyga upp ur en skogsdunge. Men hon kom aldrig igen.
Hans far promenerade i parken, i den vid-
