232
Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam. Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda, skåda för hennes skull.
Lycklig du är och säll.
Himlen dig har i kväll.
Den tyckte jag var skriven för mig. Jag kunde höra den om och om igen. Där fanns något av psalm och även av folkvisa. Tonerna växte upp som blommor. Något inom mig, kanske det där »mörkvioletta», som Magnus en gång talat om, drogs instinktivt, tjusat till denne underlige man med den höga pannan, de svärmiska, litet stickande mörka ögonen. Långt senare läste jag ett av hans sällsamma, ömt självironiska brev, där han säger, att han alltid varit älskad av barn, unga studenter och knoppande unga kvinnor.
Så blev det också nu. Jag gör mig ingen illusion av att förstå honom, men jag älskade honom då, och jag älskar honom ännu. Här kom åter jorden, underverket, mig till mötes, bara mycket mera mystiskt och trolskt, än jag drömt mig det själv.
Vi fyra träffades nu hos varandra. Ibland
