234
för böjde sina stjälkar nedåt och drucko in musiken med vidgade kalkar.
Vad läste vi sedan den gången? Kan jag minnas det? Jag tror det var »Skönhetens tårar». Nymfen Astarte som flyr genom rymden, förföljd av den hisklige jätten. Han griper henne och trycker sina skarpa fingrar mot hennes panna. De såra henne. En droppe av hennes blod rinner utför hennes panna och blandar sig med tårarna i hennes ögonlock. Denna Skönhetens tår faller genom rymden — blod utgjorde dess undre del, tårvattnet det övre. Det undre väsendet i tåren — blodet — vill nedåt, men det klara vackra vattnet vill uppåt, vill åter förena sig med Skönhetens ögon. Och så blir Astartes tår svävande i rymden. »Denna tår är världen, vari du bor, min vän.»
Tulpanerna böjde sig allt djupare ned, runno som en mörkröd ström utefter hyllan, trötta och matta av värme och teångor. Jag såg på Herberts händer, som fattade om boken, och tänkte på de andra händerna… En fjäril fladdrade omkring dem. »Denna tår är världen, vari du bor, min vän.»
Men inom mig kände jag åter den där feberbrådskan, ångesten för att det snart skulle bli sent.
