235
XXXV.
Så fort tiden gick. När jag nu tänker tillbaka på den, ser jag att ingenting hände, ingenting yttre, ingenting som man kan ta på och sticka ned som en milstolpe vid vägkanten. Där fanns bara Herbert, våra samtal, våra promenader, söndagsförmiddagarnas musikstunder. Där var åter min benägenhet från barndomen att intensivt gå upp i ett enda, skära av det, trycka det intill mitt hjärta, uppfyllas därav, så att allt annat blev overkligt.
Dagarna ljusnade redan mot våren. Den bleka svenska våren, med blå skymning och snödroppar under den sprickande isskorpan!
Icke långt utanför staden vid en av de små stationerna på banan söderut hade en berömd målare byggt sig en stuga, som mest bestod av en kolossal ateljé. Här levde han med sin hustru och sina många barn hela vintern, fullkomligt avskild från den övriga världen. Ibland gick hans namn genom pressen som en gammal känd trumpetfanfar: några nya tavlor av hans hand på en utställning; och alla äldre strömmade till för att se dem, kritiken lovsjöng dem kanske icke mer så hänfört som förr, men
