236
sin stora popularitet hade han kvar. Jägare och enstöring, förtrolig med alla skogens vilda djur, men just inte med andra, hade han själv så småningom förvandlats till en björn i sitt ide. Björnen var alls icke ovänlig av sig, men han ville inte komma ut. Han hade alls ingen lust att visa sig, den lille, stillsamme mannen därborta, så nära huvudstaden och ändå så långt avlägsen därifrån, som om han bott uppe i obygderna.
Men Herbert kände honom och hans äldste son, Ove. Pa hade även någon gång sammanträffat med honom. Och en dag blevo vi ungdomar bjudna ut till Villa Bungalow — så hette huset.
Tidigt på morgonen satte vi oss på tåget med biljetter till den lilla stationen. Utanför staden låg ännu snön kvar. Inne i skogarna skymtade stora vita drivor, men omkring stugorna lyste redan björkarna i violett. Vid stationen mötte en släde. Luften darrade av sol, ispiggarna som hängde från husen fällde jättetårar. Vinden kom farande ren och klar, och det porlade sakta i diket utmed vägen.
Kerstin sköt hatten i nacken och gav till en drill som en fågel, som sluppit ur buren. Vi
