238
Den marterade mig. Tryckningen av hans arm blev till en tyngd. Men inom mig hettade det och brände av en blodets oro, aldrig tillfredsställd, aningsfullt skälvande, jagande efter ett syskonblods smärtsamma förening.
Nu voro vi framme. Från en hundkoja skällde en lurvig gårdvar, hyggligt och trivsamt. Ett par linhåriga och blåögda barn tumlade ut på trappan. Men innan vi hunnit röra oss ur släden, var redan en ung herre framme och knäppte upp fotsacken och önskade oss välkomna. Det var äldste sonen, Ove Lindfors.
I förstugan vimlade det av barn i alla åldrar, ett par hundvalpar gläfste kring våra ben, och på trappans balustrad låg mitt i solskenet en fet grå katt och lyste på oss med sina gula ögon. Nu fördes vi in i ateljén, där ljuset strömmade in från fönstret i taket och det på sidan. Inga möbler, men på ena kortändan låg en väldig isbjörnshud kastad framför en schäslong. På isbjörnshuden stod Uno Lindfors själv, blinkande med rödkantade trötta ögon mot den vassa dagern. Vilddjursfällen nästan dränkte den lille spenslige mannen, och det stora björnhuvudet öppnade sitt röda rovdjursgap till ett argt bett framför hans fötter. Blygt räckte han oss handen. Jag såg in i hans ansikte, en grå
