241
— Sitt här, sade han nästan befallande. Vi behöva inte dansa.
Lydigt satte jag mig bredvid honom. Genom den öppna dörren skymtade de dansande i ateljéns strålande ljus, men härinne voro endast ljusen på pianot tända. Bo struttade förbi med en flicka i sina armar, och jag såg en flik av Kerstins svängande kjol.
Så märkte jag, att Herbert betraktade mig över notstället. Hans smala fingrar rörde vid tangenterna, och valsmelodien gungade ut i rummet, men hans ögon voro fästade på mig med ett egendomligt uttryck. Jag såg ned och såg upp igen. Ljuset for över detta mörkhyade ansikte, som jag lärt mig älska, och en skugga föll över pannans framskjutande valv och gjorde ögonen och munnen svarta. För musikens skull kunde vi icke tala. Men den lilla kammaren svepte in oss i en intim förtrolighet, som skärptes än mer av rösterna från alla de främmande människorna därutanför.
Den gångna tidens möten, promenader och pratstunder fladdrade förbi mina ögon och fingo här i rummets skymning en ny och ljuv betydelse. I tankarna knöt jag samman dessa små händelser, liksom barn bruka knyta kedjor av maskrosstjälkar, och min kedja blev lång.
16. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
