242
Den nådde fram till Herbert, föll över hans knän, sträckte sig över hans händer…
I nästa minut blickade jag förvirrad upp. Någon hade tänt det elektriska ljuset i taket. Det var Bo.
— Sitter ni här och svärmar? sade han och kom fram till oss.
Herbert såg inte upp, men lät händerna vila på tangenterna. Något i Bos tonfall förvånade mig. Han föreföll så nervös. Nu lutade han sig över Herberts axel, som om han tänkte viska något till honom, men hejdade sig och tittade mot dörren. Där stod Ove Lindfors.
— Jag tror Ove vill dansa med Tony, sade Bo vårdslöst.
I nästa stund dansade jag ut i ateljén. Herbert hade åter börjat spela. Den lilla episoden berörde mig pinsamt. Det var, som om Bo hade skickat bort mig från Herbert.
Senare på kvällen, då Kerstin och jag inhysts i ett rum, som luktade starkt cigarrettrök, och Kerstin redan somnat, låg jag och stirrade ut i mörkret. En otrolig tanke hade fallit mig in. Bo var kanske svartsjuk! Jag hade ett par gånger förut lagt märke till att han sett missnöjd ut, när Herbert och jag talat med varandra. Ville han ha Herbert helt för
