19
guldet glänst emot det, och ofta hade det leende givit sig till freds.
Och ändå! Även mellan fantasierna och leken hade ångesten kommit. Och fastän jag sedan fått kunskap om min mors sjukdom, var jag innerst ännu den lilla flickan, som orörlig satt uppkrupen framför sin mor och ängsligt såg in i de stilla, drömmande ögonen, utan att kunna fatta, utan att finna någon förklaring på den skräck dessa ögon ingåvo. Skräcken fanns där nu också. Det var, som om det starka blodsband, som förenade mig med min sinnessjuka mor, nu sedan hon var död, trängde genom hela mitt väsen. Jag anade, hur lönlöst det var att söka befria sig. Men likafullt, livet, som de andra levde, ville jag också leva! Jag kände det så intensivt, att mina ögon slöto sig liksom inför ett bländande sken.
Mumlet därute blev allt högre, och när jag åter öppnade ögonen, strömmade solskenet in i rummet, och över salen kom gamla Lova med kaffebricka och blommor för att önska mig lycka till mina sjutton år.
