248
XXXVII.
Den lille doktorn kom igen. Nu tog han blodprov och talade om att jag borde skickas till landet. Hade vi inga släktingar jag kunde fara till?
— Vi ha ju tant Constance, sade Pa plötsligt en dag, när han och jag diskuterade detta ämne.
Jag mindes dunkelt, att jag hade hört hennes namn.
— Du har ju aldrig sett henne, sade Pa muntert, minns du inte att jag talat om en Constance Hastfehr, avlägset släkt till oss. Hon är artist, inte någonting riktigt, men så där litet till husbehov, litet dilettanteri, akvareller och miniatyrer, och har ett litet ställe i Kolmården, lika miniatyraktigt och plottrigt som hennes konst, där hon grävt ned sig med sina små målargrejor. Man ser aldrig en skymt vare sig av henne eller hennes tavlor. Dit skulle du bestämt kunna resa.
Pa satte sig genast i förbindelse med fröken Hastfehr och fick snart svar. Hon skrev att jag visst kunde få komma till henne. För tillfället hade hon en systerson hos sig, men han skulle
