Sida:Tonys läroår 1924.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs

249

snart resa, och jag kunde komma när som helst.

— Utmärkt! sade Pa. Systersonen har jag aldrig sett. Jag vet bara att hans mor, som var en skönhet på sin tid, gifte sig med en engelsman och alltsedan dess varit bosatt i London. Då kan du ju passa på och lära dig engelska!

Därmed var saken avgjord. Och allt ordnades nu med en sådan skyndsamhet, att jag knappast hann säga farväl åt mina vänner, innan jag reste, vilket kanske inte var den lille doktorn emot.

Sent en kväll kom jag fram till Constance Hastfehrs eremithus. Det låg inte långt från järnvägsstationen, men mitt inne i skogen. En flicka mötte mig och tog kappsäcken. Det småregnade, när vi gingo uppför vägen, och jag kunde ej se mycket av huset i mörkret. Vi stego uppför en stentrappa, och flickan öppnade dörren till en stor ljus hall. Ännu innan jag hunnit få av mig hatt och kappa, hörde jag lätta steg från ett angränsande rum och en liten vit dam visade sig på tröskeln. Hon såg vänlig och glad och en smula brydd ut. Det var fröken Constance. Då hon kysste mig, mötte jag hennes ögon, bleka, skygga, som undangömda vårvioler.