250
— Välkommen, Tony, sade hon.
Hon gick före mig upp till ett litet vitt flickrum.
— Här skall du bo, sade hon leende. Och jag hoppas du kommer att trivas. Vi dricka te strax, fortsatte hon välkomnandet; och så lämnade hon mig.
Jag såg mig omkring. Allt tycktes ordnat med kärleksfull omsorg. På bordet lågo några böcker, över sängen hängde en tavla, förmodligen målad av Constance Hastfehr själv: en knippa luktärter med bjärt solsken över bladen.
Slutligen gick jag ned. När jag kom i trappan, fick jag syn på någon, som stod i hallen. Det var en lång och axelbred ung herre, klädd i blå kavajkostym. Ofrivilligt stannade jag. Hastigt blickade han upp mot trappan, och jag såg ett ovanligt vackert, litet blekt ansikte, där munnen sköt ut brutalt och egensinnigt, stödd av en kraftig rund haka. Jag fortsatte nedför trappan. Nu kom fröken Constance uti hallen.
— Här är min systerson Frank Maclean, och det här är Tony Hastfehr, sade hon. Ni få allt kalla varandra vid »du» och namnet, här går det inte för sig att jämt säga »fröken> och »herr». Och, Tony, fortsatte hon och tog mig under armen, du får inte säga annat än Constance till
