251
mig, »tant» är förfärligt. Hon skakade av en låtsad eller verklig rysning.
Och därmed förde hon mig in i ett vackert vardagsrum, varifrån dörrarna stodo öppna till salen.
— Jag har bara de här rummen härnere, sade hon, ingen ateljé. Uppe i min sängkammare har jag en liten målarskrubb.
I salen stod teet dukat. Flickan som mött mig vid stationen kom in med ångande tevatten och rostat bröd. Mot rutorna hörde jag regnet droppa, en kvist gned sig mot fönstret. Jag såg från den ena till den andra av mina nya vänner, och en känsla av trevnad och behag smög sig över mig.
— Mera marmelad?
— Tack!
— En kopp te till? Skall det inte vara litet mer bröd?
De frammumlade orden voro fyllda av vänlighet. Violögonen glänste… Frank Maclean talade svenska. Den främmande brytningen gav hans röst som en särskild charm.
— Mor lärde mig svenska, sade han, och det sista året har jag varit i Göteborg och studerat handel och sjöfart — kallas det visst. Jag ön-
