256
barrdoften, den svenska våren; men förtrollningen släppte mig icke. En annan luft brände mig redan. En obestämd svidande längtan efter fjärran trakter grep mig. Mitt eget liv tycktes mig så litet, så stillastående, så begränsat. Jag tänkte på hur jag gick på samma gator, hörde samma dörrar stängas och öppnas om mig, mötte samma ansikten. Herbert! Javisst, Herbert! Här gjorde mina tankar ett långt uppehåll och sökte fånga ett mörkhyat gossansikte; men det flöt undan som solstrimman därborta över trädstammarna.
På eftermiddagen sutto vi alla i vardagsrummet med var sin bok. Constance pratade ibland lågmält med mig; framför sig på bokhyllan hade hon satt upp sin nyss färdiga akvarell. Solen dröjde ännu kvar i luften som ett svagt guldskimmer i den svepande skymningen. Man var så långt borta från staden, huset föreföll så tyst.
Ibland såg jag på Frank. Han hade kastat sig i en låg länstol och sträckt ut de långa benen framför sig; i händerna höll han en engelsk roman. Nu föreföll han mig bara som en halvvuxen pojke. Jag fann snart, att hans utseende växlade alltefter hans skiftande stämningar. Han vände en sida och mötte min blick. Utan
