258
kantskap med Frank Maclean, förnimmer jag ingen fläkt av det lätta vemod eller den lustighet, som brukar omsväva en ungdomlig förälskelse. Mitt möte med Frank kom att betyda alltför mycket för mig.
Var jag då icke vaken förut? Min kärlek till Herbert? Nej, ännu under den måste jag ha legat försänkt i sinnenas och själens morgonslummer. Den omsvävades av de rosenröda skyarna från gryningstimmarnas trevande drömmar — ett fladdrande ljussken, som inte når till ett rums bortersta vrår.
När började min känsla för Frank, denna nästan vanvettiga förälskelse, som med ens väckte mig till kvinna?
Det är underligt. Jag kan precisera stunden, minuten, som om mitt hjärta varit en klocka och dess visare pekat ut ögonblicket och stannat på det för att låta mig när som helst och hur många år efteråt som helst konstatera det, även om dagar, nätter, timmar och sekunder eljes flutit samman som upprörda vågor efter en storm.
Det var tre dagar efter min ankomst till Constance Hastfehrs villa. Jag var ensam hemma. Constance och Frank voro ute i skilda ärenden. Det var afton och lampan tänd i vardags-
