259
rummet. Jag satt med en bok i en av de låga länstolarna. Ute hade det blåst hela dagen. Ännu hörde jag elt sakta vinande sno sig om byggnadens väggar, och de låga buskarna nedanför fönstren vredo sig oroligt mot varandra. Jag märkte inte, när Frank steg in i tamburen. Inte förrän han stod i dörren till vardagsrummet, såg jag upp. Han hälsade hastigt och gick fram till bordet och började bläddra i ett par tidskrifter, som lågo där. Jag följde honom med blicken. Det var något av oro i hans rörelser, något hårt i hans ansikte… Framför mig stod en liten schäslong. Nu satte han sig självsvåldigt grensle över pölen och betraktade mig. Just då var han bra vacker. Ögonen glänste av blåsten därute, och munnen hade ett uttryck av övermod. Aldrig hade jag sett en sådan mun. Under ögonens allvarsglimt levde den sitt eget liv mellan två lodräta streck, som skratt eller vrede ristat i detta unga ansikte. Och jag kände honom inte. Bakom hans panna låg det okända och lockade, i hans röst klang ett främmande lands språk. Nej, jag var honom inte vuxen. Jag var alltför ung, alltför oerfaren. Ibland är jag ej säker på att det var hans avsikt att fängsla mig. Förmodligen var det icke medvetet. Han var en charmör, utan att han
