264
var min värd. Slutligen gick jag nedför trappan. Ja, Frank satt där redan. Han bockade sig allvarligt för mig. Jag vågade inte titta upp, tog vad han räckte mig och såg på mina egna händer, som om de tillhört en annan, hur de rörde sig över tallriken, vita i morgonljuset.
— Jag har inte sovit i natt, sade plötsligt den där rösten med den främmande brytningen.
Då såg jag för första gången på honom. Han var vit i ansiktet, men ögonen hade samma skimmer, som jag nyss mött i mina egna. Vi betraktade tyst varandra. Med en häftig, uttröttad rörelse slängde han servetten ifrån sig och steg upp. Han gick fram till fönstret och blev stående med ryggen åt mig.
— Tony, sade han.
— Ja!
— Är det någon idé att söka lära känna en flicka, som man blivit intagen i, att förälska sig i henne — när man blott har en så förfärligt kort tid på sig?
Ingen av oss märkte det löjliga i frågan. Åter såg jag mina händer hjälplöst famla över bordet och dra sig tillbaka igen. I tystnaden som uppstod hördes någon knacka på dörren. Flickan kom in med post till mig. Förvirrad stirrade jag på ett avlångt paket.
