Sida:Tonys läroår 1924.djvu/271

Den här sidan har korrekturlästs

265

— Skall du inte ta upp det? sade Frank otåligt och kom fram till min plats.

Jag vecklade upp papperet, och ned på bordet föll ett skrivet notblad. Det var en liten sång, satt i musik av Herbert. »Till Tony från H…» stod det i hörnet.

— Får jag?

Frank tog notbladet och tittade på det.

— Det är något som handlar om längtan, tror jag visst, sade han litet hånfullt. Så-å, Tony har förstås beundrare?

Jag mötte skrattande hans blick. En förnimmelse av att jag hade något slags välde över honom gjorde mig med ens modig. Natten var redan så långt borta, och min kropp, som i mörkret bränt och öppnat sin famn, var nu dold av kläder.

Frank började gå fram och tillbaka i rummet. Varje gång han avlägsnade sig från mig hade jag velat gripa efter honom.

— Du skall resa ut! sade han på sitt häftiga, avbrutna sätt. Långt bort! Jag skulle kunna visa dig saker, som du aldrig drömt om ens. Du kan inte föreställa dig ― — — du sitter här hemma och tittar på barrskogen och de små frusna snödropparna utanför fönstren. Hu då! Och du är så blek. Ni ha ingen riktig sol här.