266
Den bränner ju inte — den rullar bara omkring som en stor snöboll i rymden. Du skulle se långt därborta. Solen bränner och bränner, så människorna bli bruna i hyn och svarta i ögonen. Och så havet — du har aldrig sett havet. Har man sett det, blir man inte fri från det. Man går omkring med salt i lungorna och vågornas rullande i öronen. Och så måste man resa igen. Vem har sagt att människan skall sitta nedgrävd i samma jordtorva jämt, tills prästen kommer och öser jord på hennes huvud också? Å, Tony, utbrast han och slog sig åter ned mittemot mig vid bordet. Du är visst förskräckligt ung, bara en liten flicka; och hans röst blev med ens låg och öm. Du har hela världen kvar att se, tänk — hela världen!
Åter stötte mina tankar hål i väggen, och utanför skymtade hela världen. Notbladet från Herbert föll prasslande i golvet.
XLI.
Nej, jag kan icke skilja de där dagarna från varandra.
Åter flyta de tillsammans. Var jag lycklig? Var jag olycklig? Jag var allt på en gång. För
