267
första gången tyckte jag mig leva. Livet är väl ändå ej så fattigt, som man beskyller det för. Alltid, när en översvallande känsla fyller oss, utropa vi ju, att vi leva!
Märkte Constance något? Jag vet inte. Hennes bleka ögon voro skapade för att urskilja blommornas färgnyanser eller skuggornas fall över ett stilleben. För människors ansiktsuttryck voro de närsynta.
De där kvällarna flödade månskenet över trädgården. Jag drog aldrig ner gardinen. Skuggor och fläckar av ljus bildade fantastiska mönster på golvet. Jag låg i sängen och betraktade dem drömmande. Skuggorna och ljusfläckarna stego uppåt väggen, glänste i ett tavelglas. Nu var taket som en rutig spaljé över en lövsal, och ljuskronan som hängde ned blev en tung vindruvsklase. Och ovanför hörde jag ibland ett par steg, en låg gnolande röst. Det var Frank. Det var hans närhet, som kom mig att ligga med vidöppna ögon till långt efter midnatt.
Ja, den där mannen, som aldrig närmade sig mig, som knappast tog min hand, hade gjort mig till kvinna, hade givit mig en känsla av min egen makt, av de krafter som hittills slumrat inom mig!
