271
— Jag skall fara nu, sade han plötsligt. Jag måste till Göteborg, och i höst skall jag väl tillbaka till England.
Göteborg. England. Namn som endast snuddade förbi mig.
— I morgon? frågade jag utan att ens säga mig själv vad detta »i morgon» betydde, och när han nu nickade jakande, såg jag endast läpparnas krökning, ögonens uttryck.
Jag var honom nära då, närmare än jag förut varit någon människa. Han sög in min själ i sina glänsande ögon, och det tog lång tid, innan jag fick den tillbaka igen, innan jag åter igenkände den som min egen. »Han måste på något sätt varit fästad vid mig, eljes skulle han aldrig kunnat väcka en sådan storm av känslor hos mig.» Så sade jag till mig själv ibland under månader och år efteråt. Men nu tänker jag, att hur det förhöll sig i den punkten var rätt likgiltigt och att jag blott levde i det ropande bruset av mitt eget blod, som omsider fullt medvetet hade vaknat.
— Se här, han drog ut en skrivbordslåda. Jag har några fotografier hemifrån.
Han sköt tillbaka stolen, och jag gled fram mot skrivbordet. Jag kom att stå mellan honom och bordet, och jag tittade på fotografierna
