272
utan att se dem. Dimfigurer! Dansande prickar! Men strax bakom mig, så nära att hans knän snuddade vid min kjol, satt Frank. Jag hade bara behövt stiga ett steg tillbaka för att vara i hans famn. Men jag stod orörlig. Den där famnen bakom mig lockade och drog. Å, att trycka sig in mot den tätt, tätt, så att mina lemmar skulle omslutas av de där andra, starka, att inandas den fräna cigarrettdoften från rockuppslaget och veta, att den där älskade, underbara munnen log mot mitt hår…
Jag vände mig om. Ingen av oss rörde sig på ett ögonblick, och så steg jag åt sidan och gick mot dörren.
— Jag glömde mitt ärende, sade jag litet svävande. Constance ville visst — — —
Långsamt reste han sig:
— Det är väl bäst vi gå ned då.
I dörren vände han sig mot mig.
— Älskling! sade han plötsligt på sitt egendomliga sätt. Älskling!
Och det var, som om det där enda ordet brutit fram över hans läppar mot hans egen vilja.
Sedan blev det ingenting mer.
