273
XLIII.
Dagen därpå reste Frank.
Då visste jag inte, att jag än en gång skulle återse honom. Allt föreföll mig att ha gått så fort. Är det väl underligt, att jag tycker att denna känslostorm rördes upp inom mig under en dag och en natt?
Den återstående tiden, som jag tillbringade i Constance Hastfehrs villa, har inga konturer. Allt är suddigt, halvt utplånat i mina tankar. Det enda som lever kvar är det klara minnet av svedan i mitt hjärta.
Vårens oro och feber hade blivit ett med mitt blod. De långa, vita våreftermiddagarna skapa längtan och vemod. Den soliga dagen har slocknat, natten dröjer. I det vita bleka ljuset blir allt overkligt och ändå så nära — men nära som det, vilket man blickar emot från en annan strand. Man sträcker icke som på dagen ut armarna för att gripa och famna, overksamt knäpper man händerna i knäet. Det är ett tillstånd mittemellan vaka och dröm, ett tillstånd som kanske mer än något annat ger en bild av vårt livs sällsamma ovetenhet om den värld,
18. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
