Sida:Tonys läroår 1924.djvu/282

Den här sidan har korrekturlästs

276

så väl, och den trygghet jag icke erfarit på länge kom åter över mig, då jag mötte de mörka ögonen. Men på natten drömde jag om Frank. Jag hade en förnimmelse av att jag höll på att slitas i stycken.

Den som var sig alldeles lik, det var vännen Kerstin. Lika oförtrutet käck och energisk! Hon hade nu anlagt något konstnärligt i sitt sätt att klä sig. Och över detta konstnärliga, som mest bestod i besynnerliga färgsammansättningar och stora spetskragar, strålade hennes öppna och ärliga släta ansikte helt förnöjt. Olikheterna oss emellan kommo alltmer till synes, men jag trivdes i hennes sällskap som i ingens. Hennes kolossala ärelystnad föreföll nästan tragisk. Hon strävade med sin sång som med en tung maskin hon blivit satt att väva på. Alltjämt fattades det vikligaste: känslan, temperamentet, i denna höga klara röst. Kanske märkte hon det själv. Men hon hade föresatt sig att bli en stor konstnärinna. »Om hon händelsevis föresatt sig något annat», skulle hon kanske ha lyckats!

— Jag måste förälska mig, sade hon en dag med bekymmersamt rynkad panna.

Jag brast i skratt. Hon skrattade själv högljuddast, men fortsatte att utveckla vad hon menade.