277
Alla stora konstnärinnors liv var ju en enda härva av kärleksäventyr, av rymningar, av heroiska försök att dela sig mellan konsten och kärleken. Det hörde till konstnärinneyrket. De kunde icke leva utan denna strid, och den stora publiken insöp girigt de pikanta historierna om konstnärsfolket. Vad gjorde väl hon, Kerstin? Inte en enda gång hade hon ens varit kär!
— De dumma, löjliga männen, utbrast hon uppriktigt förargad.
— Du tänker väl ändå inte rymma? sade jag misstänksamt och såg mig omkring i faster Gunillas prudentliga rum. Det måste du i så fall förbereda faster på. Hon vill nog ha fjorton dagars uppsägning.
— Jag måste först ha någon att rymma med, svarade Kerstin bekymrat.
En dag presenterade hon för mig en ung elev vid Musikaliska Akademien. Hon kom promenerande med honom på gatan.
»Det är han, som skall enlevera henne», tänkte jag leende inom mig och såg ett svallande hår och en snäll, ofårad panna under den svarta slokhatten.
Ett par dagar senare kom min väninna upp till mig och slog sig litet flämtande ned i min soffa.
