282
bara, att för mig måste kärleken komma långsamt, långsamt, inte så där blixtsnabbt som det står i romanerna. Kärleken borde liksom äta sig in i mig — komma först när jag riktigt lärt känna någon. Jag tänkte, att du — — —
Och han såg på mig, stilla leende, övertygad om att jag förstod honom. Om han då kommit med en kärleksförklaring, hade jag säkert kastat mig bakåt mot Franks starka armar. Jag skulle inte tyckt, att det funnits tvenne vägar att tveka mellan. Men nu steg åter den frågan upp inom mig:
— Skulle jag verkligen kunna älska två män?
Här bredvid Herbert insveptes jag i en trygghet, som om två varsamma händer lindat sig kring mig. Jag kände mig ödmjukt liten, jag förstod denne gossaktige mans överlägsenhet. Han böjde sig fram mot mig. I den tätnande skymningen såg jag bara hans ögon: två brunnar av godhet och innerlighet.
— Låt oss komma överens om att hålla ihop så länge, sade han. Vi behöva ju inte vara bundna eller lova någonting. När den ena går en annan väg, säger han bara ifrån. Jag är rädd, tillade han hastigt, att det kanske då blir du, som går först.
