284
XLVI.
Den där sommaren, då krigsutbrottet kom i augusti…
Nu efteråt står den i minnet som så het, så oväderstung. Men det är kanske bara därför att våra öron strax därefter kommo att sönderslitas av krigsbullret. Under dån och blixtar tycktes oss det liksom utlösa en olidlig, vitskälvande rötmånadskvavhet i detta förfärande åskväder, som sedan slapp lös över jorden.
För mig var den sommaren något av det drömlikaste jag varit med om. Vi bodde i det där lilla pensionatet uppe i Jämtlandsbergen, Pa, faster Gunilla och jag. Pa företog ofta långa utflykter och resor, kom tillbaka solbränd och upplivad och gav sig i väg igen.
Faster Gunilla och jag hade icke mycket att säga varandra. Vi trivdes i varandras sällskap, gjorde promenader och kritiserade litet våra medmänniskor.
Om aftnarna såg jag solen brinna över ett fjäll vid horisonten, och jag blickade ditbort och var glad åt att allt syntes så fjärran. Omärkligt hade jag åter glidit in i ett stilla vatten
