290
om jag väntat att finna min ängslan återspeglad i dem. Vi togo snart avsked.
— Vi mötas väl igen, sade han dröjande.
Men jag bad honom icke komma upp till oss.
Den aftonen tyckte jag, att allt blev mig övermäktigt. Herbert! Frank! Jag tyckte mig se dem båda framför mig därinne i rummet. Jag älskade dem båda. Mina tankar kunde icke slita sig loss från någon av dem. En stark impuls drev mig till slut att fly till Herbert. Där trodde jag mig ändå kunna finna ro. Ensam kunde jag icke rädda mig.
XLIX.
Det var Herbert, icke Frank, jag träffade nästan dagligen. Det var Herbert, icke Frank, som kom och gick i mitt hem som en som ägde rätt till det. Det var med Herbert jag talade om allt, med Herbert jag promenerade; det var Herbert, vars böcker jag läste, vars musik jag lyssnade till.
Det var en dag i september. Jag stod just i begrepp att gå ut, då Herbert kom upp. Han hade en stor bukett blommor med sig. Jag
