292
från alla hörn av rummet. Med ett litet skratt såg jag upp. Herbert hade kommit helt nära mig. Nu skrek mitt hjärta någonstädes långt bortifrån, som om en hand hade gripit om det. Vi betraktade tyst varandra. Den gångna tiden flöt undan som en vit dimma. De där händerna, som kunde locka fram sådana underbara melodier, togo om mina axlar.
— Tony! mumlade han och böjde sitt ansikte mot milt.
Ingenting sades, inte ens en kyss växlades. Vi sjönko hän mot varandra, famlande som blinda med munnar och händer, så rätade vi upp oss och blickade häpna in i varandras ögon.
Jakobs kyrkklockor började plötsligt ringa till begravning eller bröllop. Hela rummet fylldes av klangen. Blommorna darrade på sina långa stjälkar.
— Låt oss gå ut, sade Herbert hastigt.
Vi gingo ut i solskenet. Luften var blå och lätt. Vattnet vid kajerna sprutade muntert. Några måsar singlade och skriade mot skyn. Enstaka människor stodo vid broräckena och sågo ut över vattnet, alldeles stilla, som om de väntat på något. Men vi kunde icke stå stilla. Vi nästan sprungo framåt.
