294
— Kom! sade Herbert och drog mig med sig.
Jag såg på Pa. Pa såg på oss. Jag tror att han hade tårar i ögonen.
— Tony har blivit stor! sade han leende. Tony har blivit stor!
Och så drog han oss in i salongen och satte sig mittemellan oss.
— Bättre svärson kunde jag inte få! utbrast han.
Där, tyckte jag, kom prosan. Vad hade Herbert och jag talat om? Icke ett ord hade vi sagt. Men Pa kallade in Lova, och Lova tog oss också i famnen och grät.
Med en skygg blick såg jag mot min dörr, och Herbert följde min blick, som förstod han, att därinne gömdes vår gemensamma hemlighet: den första omfamningens klappande lycka.
L.
Middagen var över. Pa hade gått på ett sammanträde och skulle komma hem litet senare. Herbert och jag voro ensamma i salongen.
Vi sutto tryckta intill varandra. Därnere på gatan kommo och försvunno fotstegen. Ofri-
