295
villigt lyssnade jag till dem. Så ofta jag hade suttit ensam häruppe och hört de där fotstegen närma sig och dö hän. För mig hade de blivit staden själv, de främmande fotstegen under mitt fönster. Jag hade drömmande undrat över de där människorna, som gingo förbi. Vart gingo de? Varifrån kommo de? Somliga brådskade, andra gingo så långsamt. Ingen skulle jag få se! Ingen skulle jag få lära känna! De bodde i våningar, vilkas fönster jag kanske ibland sett blänka. Man gömde sig ju som fiender för varandra här. Endast fotstegen nådde mig. Endast fotstegen.
Herbert talade till mig. Jag svarade. Vi talade tyst, som om vi varit rädda att väcka någon. Skymningen kom sakta susande. Plötsligt drog Herbert mig intill sig. Åter höjde jag törstigt min mun. Jag skälvde till, eller var det Herbert? Ett par svala läppar trycktes sakta mot mina. Jag såg på honom. Min törst var icke släckt. Mina läppar voro alljämt torra och heta.
Då kysste han mig igen, och kyssen for som en böljegång genom hela min varelse. Jag trevade mig tätt intill honom, kände hans armar omkring mig och hur hans egna läppar blevo heta. Elt ögonblick foro vi darrande ifrån varandra, så möttes vi igen. Ingen av oss hade
