299
— Du förstår mig ju, mumlade jag till Herbert, och väntade icke på svar.
Där kommo de igen, de underliga vårdagarna i Constance Hastfehrs villa. Som om jag velat freda mitt samvete, beskrev jag dem nu för Herbert i detalj: vad Frank sagt, vad jag svarat, Franks ansiktsuttryck den och den gången. Ack, jag varsnade ej, att alltsammans dock bara blev beskrivningen på mitt eget själstillstånd.
Men Herbert, som såg det, blev rädd. Jag märkte det plötsligt på greppet av hans hand om min arm. Då vände jag mig mot honom. Som en het vind blåste minnet av den föregående kvällens kyssar emot mig. Snyftande kastade jag mig intill Herbert.
— Jag är ju din! Jag är ju din! viskade jag, med gråten nästan kvävande rösten.
Han slog armarna om mig. Jag drog honom ned mot mig. Jag ville in i honom, försvinna i honom, gå upp i en enda flamma. Flämtande tryckte jag mig emot honom och borrade in mina fingrar i hans kläder. Jag kände hans knän mot mina och föll tillbaka i soffan med utbredda armar och en sugande känsla av otillfredsställdhet inom mig.
Herbert sökte lugna mig. Han satte sig till-
