301
utstakandet av James' framtida karriär: överstelöjtnant borde han åtminstone bli! Icke minst tid togo de otaliga telefonsamtal, som hon förde med alla sina vänner.
James var med ens bliven en hjälte. Och den glans, vari han vadade, återkastades även på hans mor.
Denna tid var det, som om en dammlucka dragits upp inom mig. Jag talade och talade. Jag kände själv, att jag gick som i ett rus och hörde min egen röst genom blodets böljegång, ibland långt avlägsen, ibland så nära att den dånade för mina öron.
Hela mitt liv ville jag delgiva Herbert. Små episoder från barndomen i den gamla norrländska staden, från skollivet, från hemmet, döko oupphörligt upp i mitt minne; och genast måste jag berätta dem för honom. Jag gallrade icke. Jag hejdade mig icke. I en jämn ström flöt detta tal. När jag blev ensam, kände jag, hur detta ständiga grävande i det förgångna tröttade mig, men bilderna sprungo fram igen, myllrande upp ur dunklet, och jag förmådde icke hålla dem tillbaka.
Så kom jag att bland mycket annat även berätta den underliga historien med Maud Borck, den vackra flickan som hyst en så besynnerlig
