Sida:Tonys läroår 1924.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs

25

småfolkets slöseri vid ovanliga tillfällen, en fyrkantig ljusreflex ned i den smutsiga gränden.

Jag vet icke varifrån jag fick den föreställningen, att det alltid fanns kolbärare i den trakten. Kanske hade jag sett sådana några gånger bära säckar upp i husen och det var därför jag sedan alltid tyckte, att de skymtade: väldiga karlar, som när de gingo ned för att hämta nya kol från sina vagnar, satte de vida säckarna på huvudena, så att de hängde som dok om deras sotiga ansikten. Butiker funnos där också och ölstugor och små kaféer med matta fönster. I matbodarna låg ibland ett helt grishuvud fint utsirat i vit och röd glasyr och skrattade jovialiskt med rynkat tryne, svällande pepparkakor hoppade levnadsglatt fram som små trinda och nytra gummor med långa, röda karameller till kavaljerer, små korvar hängde i armarna på ett snöre och försökte fåfängt sprattla, i en väldig smörklimp hade en svan fastnat och satt nu intryckt som ett sigill i mitten…

Allt detta gick jag och tittade på. Det var lustigt som ett leksaksspel. Ibland sprang en barhuvad bodflicka över gatan. Ibland ringde ett cykelbud. En hund nosade i rännstenen, en