304
mycket jag ville veta. Allt! Allt! Herbert måste tala om. Jag tyckte mig se ned i en kokande häxkittel och kände ångan från den bubblande brygden slå upp mot mitt ansikte.
Men Herberts lugna, svala ord lade åter som friska blomblad mot min glödande kind. Själv hade han aldrig stått i något förhållande till någon kvinna, förtrodde han mig nu. Hörde han till dessa rena, som se allt, som om de icke såge det — som kunna gå på kanten av bråddjupet och blicka ned, utan att erfara minsta svindel?
Förstod jag redan då, hur olika våra temperament voro varandra? Fördes icke, som den svaga bränningen av en våg, en aning till mig, att vi två aldrig skulle komma att vandra tillsammans? Jag vet ej! Men jag lutade mig trött intill honom, och för en stund lämnade mig bilderna i fred.
LIII.
Hur vet jag allt vad sedan hände? Hur har jag i minnet kunnat bevara denna tid, som nu följde?
Den har i själva verket aldrig lämnat mig riktigt. Blickar jag tillbaka på den av mina
