306
Ett ansikte dök plötsligt upp för mig: en av skådespelarna — jag måste alltså ändå ha sett någon av dem. Och nu tyckte jag med ens, att han varit lik Frank. Samma hårda mun, samma smala ansikte! Jag undrade, om Frank rest än. Jag kunde kanske möta honom nu, i nästa gathörn? Ofrivilligt tryckte jag mig närmare Herbert.
Herbert följde mig upp. Lova öppnade för oss. Pa hade redan lagt sig, men Lova ville nödvändigt, att Herbert skulle äta litet, innan han gick. Hon hade ställt fram en bricka i salongen. Herbert log och följde mig in. Han hade icke märkt min mörknade sinnesstämning. Vi satte oss. Herbert bredde en smörgås och slog i en kopp te till mig. Mekaniskt tog jag koppen. Men jag satte den snabbt åter ifrån mig. Nu ropade bestämt någon på mig igen. En darrning genomfor mig. Som dragen av en hemlig makt, gick jag mot fönstret och tittade ut, men såg bara mörkret. Jag märkte, hur Herbert förvånad betraktade mig.
Då var det, som om något brustit inom mig. Ett ungt, vitt ansikte for över väggen därborta.
— Frank, mumlade jag hjälplöst, är du här?
Det var inte min röst. Som om min själ trätt
