308
eget språk. Min röst, denna röst som ej var min, skar som en kniv igenom mig själv. Min kropp kändes som domnad. Jag var nu säker på att Frank tänkte göra sig illa. Jag måste hindra det! Jag bad. Jag besvor honom. Det orörliga, vita ansiktet framför mig ändrade icke sitt uttryck av ångest. Min lidelse blossade upp på nytt. Jag ville nå dessa starka läppar, dessa vackra ögon. Jag sprang emot honom, men hejdades av Herbert. Han höll mig fast — fast. Vi kämpade tyst med varandra. Slutligen sjönk jag maktlös ned i soffan. Ett kvidande undslapp mig.
Nu hörde jag Herbert viska med någon. Det var Lova. Hennes gamla, bekymrade ansikte böjde sig över mig. Jag hade velat slå det! Hon bad mig att åtminstone gå in i mitt rum och försöka lägga mig. Hon och Herbert skulle vänta, till dess jag hade blivit lugn.
— Ja! Ja! mumlade jag med den röst jag inte kände, och vacklade in.
Men jag lade mig icke. Jag förstod att de två vaktade på mig därutanför. De sade något om att kalla på Pa.
— Väck honom inte, ropade jag.
Herbert kom i dörren.
— Skola vi inte det ändå? undrade han.
