309
Klockan var nu nära midnatt.
— Nej! Nej! Lova mig att inte göra det.
Då lovade han mig det, bara jag ville lägga mig. Åter var jag ett ögonblick ensam. Den tunna klänningen snodde sig om mig, då jag kastade mig tvärs över sängen. Jag letade efter någon där. Mina händer trevade feberaktigt på kudden och foro över sängtäcket.
Nu kom Herbert in igen.
— Tony! Tony! sade han.
— Låt mig vara, kved jag.
Med ens vände jag mig om och slog händerna för ansiktet. Jag tyckte att Herberts ögon gjorde mig illa. De skrämde mig så. Jag förmådde icke möta dem igen.
— Se inte på mig, viskade jag. Om du måste vara här, så sätt dig någonstans. Kan du inte skjuta skärmen för? Dina ögon… Ta bort dina ögon!
Jag hörde honom be Lova vara kvar därute. Så sköts dörren till. Nu vågade jag en blick ut i rummet. Herbert satt vid skrivbordet med halvt bortvänt ansikte. Då böjde jag mig åter mot sängen och började treva igen. Plötsligt spratt jag till.
— Se inte hit, mumlade jag mekaniskt.
Det var mycket viktigt för mig att kunna
