311
Herbert, vilkens närvaro jag aldrig riktigt glömde.
Jag hade känt ögonen bränna mig och ryggade ånyo tillbaka mot sängen.
Timmarna gingo. Ett par gånger hörde jag Lovas viskningar och såg en skymt av hennes gamla skakande huvud. Alltjämt, alltjämt talade den främmande hackiga rösten ur min mun. Jag lyssnade på vad jag sade, hörde det avlägset. Ibland var jag Frank, ibland var jag Tony. När jag var Frank, försökte jag berätta mitt liv. Det blev mest uppräkningar av vad jag hört honom själv säga. Ibland kom också skräcken för revolvern jag sett glimma mot hans hand; då var jag åter Tony, som övertalade honom att låta den ligga.
Under hela denna tid satt Herbert tyst. Vad som den natten försiggick inom honom har jag icke fått veta. Han talade sedan aldrig därom.
Som i ett klart, vasst sken tyckte jag mig ibland på ett förunderligt sätt blicka in i en annan människas själ, nej, icke blicka in i den: jag var själv inne i den andra själen och såg med dess ögon.
Det började lida mot morgonen. En tunn kyla fyllde rummet och kom mig att frysa i min aftonklänning. Jag hade stannat mitt på
