312
golvet. Fortfarande var det den andra rösten, som talade.
— Kom ihåg, Herbert, hörde jag den där rösten plötsligt högt och tydligt säga. Kom ihåg det, om jag, när jag blir mig själv igen, har glömt det. Klockan tio minuter över nio kommer Frank Maclean gående Norrlandsgatan fram. Vi skola möta honom i hörnet av Norrlandsgatan och Jakobsbergsgatan. Glöm det inte!
Därmed sjönk jag ihop på sängen.
— Herbert, sade jag, nu med min egen naturliga röst.
Jag hörde honom hastigt resa sig. Men rädslan för ögonen kom åter över mig.
— Vänta en stund, viskade jag. Inte än!
Och nu började en kamp för mig att komma tillbaka till mig själv. En outsäglig ångest över att jag kanske skulle ha kommit för långt bort grep mig. Jag försökte med darrande, hög röst reda upp denna härva.
— Jag är Frank, sade jag med främmande brytning. Nej, jag är Tony, ropade jag i nästa ögonblick. Nyss var jag Frank, men nu är jag Tony. I går var jag på teatern. I dag — i dag måste det vara tisdag. Låt mig se! Lova sitter därute. Vi skulle dricka te. Nej, det var i går kväll. Kom inte hit, Herbert. Jag är rädd för
