313
dina ögon. Jag vågar inte se dem. De bränna mig. Inte så mycket nu, men jag är rädd för att se dem. Är jag Frank? Nej! Jag är Tony! Hör du det? Jag är Tony, en flicka som heter Tony. Ha! ha! Jag är rädd. O jag är rädd… Livet är en trekant. Där i hörnet är Frank, där Herbert, där Tony… Jag förstår ingenting. Jag är ju Tony. Goddag! Goddag! Å!
Nu kom gråten. Jag lutade mig mot kudden, skakande av ångestrysningar, och fortfor att mumla med hackande tänder.
— Kom, Herbert, sade jag plötsligt och sträckte ut handen.
Då var han där. Min hand sjönk in i hans. Jag hörde honom tala. Jag var åter Tony. Bara Tony! Försiktigt lyfte jag huvudet. Där voro ögonen, men icke brännande och hemska som förut, utan fyllda av ömhet och medlidande.
— Jag tror gamla Lova somnat, sade han. Låt mig hjälpa dig.
Han tog av mig klänningen, svepte in mig i min nattrock och lyfte mig upp i sängen. Jag ville icke släppa hans hand. Ännu var jag icke riktigt säker på att jag ej åter skulle glida bort. Men den där svala, smala handen höll mig kvar; och jag sjönk in i ett slags dvala, medan Herbert
