Sida:Tonys läroår 1924.djvu/322

Den här sidan har korrekturlästs

316

Jag såg Pa ta ett par steg framåt för att hindra mig och Lovas darrande händer lyftas i ett slags hjälplös bön. Så var jag redan vid tamburdörren. Låset gick upp med ett friskt, skarpt ljud, som när man skär itu något. I trappan kom Herbert efter mig. Vi gingo tysta gatan fram. En svag morgonsol smög utefter husen och kom gatstenarna att verka mjuka och obestämda.

Jag mindes, vad jag sagt under natten: Norrlandsgatan—Jakobsbergsgatan, och styrde stegen dit. Jakobs kyrkklocka var redan tio minuter över nio.

Vad som nu hände, kan jag icke förklara, lika litet som jag kan förklara min ingivelse under natten att jag skulle gå just till denna plats just på denna tid för att möta Frank. Hittills hade allt förefallit som en underlig dröm, där nattens skuggor rest sig och spelat in — en dröm inom ett rums väggar och en lampas ljusring. Men nu var det dag. Solen sken, människorna skyndade förbi oss till sina sysselsättningar, butiksdörrarna slogos upp, våra steg ekade mot gatan. Det var icke en timme för drömmen och fantasien.

I hörnet av de båda gatorna mötte vi Frank. Han kom hastigt gående, solen låg honom i