317
ansiktet, så att han först icke märkte mig. Jag slet mig lös från Herberts arm och hejdade honom. Frank stannade och såg undrande ned på mig.
— Tony Hastfehr! sade han.
Ja, här stodo vi. Nu var det, som allt det skulle hända, som jag icke visste eller anade, vad det skulle bli. Men i detsamma jag i den dagsklara verkligheten hade framför mig det där vackra ansiktet, som under den flydda natten visat sig för mig otaliga gånger, var det liksom jag för ett ögonblick förlorade kontakten med nattimmarnas alla bilder och upplevelser. Marken började gunga under mina fötter. Det var tröttheten, som kom. Nerverna kunde icke riktigt haka fast och spännas längre. Likt mångfaldiga raspande kattfötter miste de plötsligt fästet, och halkande och hasande läto de klorna glida utan att kunna fatta tag i något. Jag såg mig om.
— Detta är Herbert, sade jag.
De två männen togo varandra slappt i handen. Ingenting hände. Vad skulle hända? Jag blev dock icke modlös. Bara en liten smula förvånad! Frank betraktade mig tyst. Jag log förläget.
— Det är… det var… mumlade jag, letande mig tillbaka till nattens händelser.
