318
Han måste ju ha märkt, att något var på tok. Jag uppfångade hans blick, då han såg på Herbert bakom mig.
— Adjö, sade han plötsligt och började gå nedför gatan.
Det var sista gången jag såg honom.
När jag åter kom hem, föll jag plötsligt ihop. Man bäddade ned mig. Men först när jag väl låg i sängen, märkte jag, vilken oro som behärskade hela min kropp: händerna kunde inte hålla sig stilla, det ryckte oupphörligt i munvinklarna.
Så fann mig den lille doktorn. Jag hörde sedan, att han haft ett långt samtal med Herbert, innan han gick in till mig. Jag gjorde en ansträngning för att förklara mig, men med de första orden gingo nattens upplevelser tillbaka som dyningar genom hela min kropp. Jag var nära att på nytt råka in i samma tillstånd. Doktorn kände mig på pulsen, gav mig ett par pulver och sade, att jag redan samma kväll måste till ett sjukhem. Han visste ett lugnt och trevligt sådant på Östermalm. Jag samtyckte till allt vad han föreslog. Varje slags förändring skulle kännas som en lisa. Ty nu hade jag plötsligt blivit riktigt rädd.
