320
rörelser strök han mig osäkert över skuldrorna. Men nu kunde han icke mera smeka mig till ro; våldsamt kastade jag mig hän emot honom. En minut förblevo vi tyst slutna i varandras armar; så började mina händer treva under hans rock, jag kände dem glida nedåt, som om de sökt något. Och så med ens böjde jag mig och tryckte rysande min mun mellan hans ben. Med blundande ögon förnam jag det varma tyget mot mina läppar och den heta kroppen därunder. Och jag tyckte mig kyssa livets källa, vardandets skräck- och salighetsfyllda hemlighet. Långsamt såg jag upp mot Herbert. Stor och strålande mötte hans blick min.
— Jag… jag har längtat därefter, mumlade han, men så svek honom rösten.
Uttröttad tumlade jag åter ned i bädden, och Herbert svepte sakta täcket om mig.
Nu skulle jag fara. När jag stod i linnet framför spegeln, fick jag ett gråtanfall. Lova, som hörde mig, ropade på Herbert. Det var, som om varken Pa eller Lova kunnat reda sig utan honom. Han kom in och fann mig skakande och snyftande på knä vid en stol. Jag hade ingen känsla av min nakenhet. Jag tror: icke heller han, nu. Åter hade vi blivit till två
