321
famlande och hjälplösa barn för varandra. Men jag smög mig intill honom, och han slog sina armar om mina bara axlar och fick mig till att klä på mig; och medan mina mungipor drogos nedåt och gråten sköljde över mina kinder, fördes jag ned i den väntande bilen.
LVI.
Var befann jag mig nu? En nattlampa lyste i ett vitt, svalt rum. I taket stod en orörlig skugga. Dörren öppnades, och en sjuksköterska i blå klänning och vitt förkläde steg in. Hon var liten och fin och ljus. När hon böjde sig över mig, mötte jag ett par ljusblå, skinande ögon. Det var en sköterska från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det stod SS i broschen, som fäste kragen.
— SS — — Syster Safir, mumlade jag och log.
Jag tyckte att det var ett ypperligt påhitt — en glänsande tydning. Hon log också. Hon strök mitt hår ur pannan.
— I natt skall fröken sova riktigt gott, sade hon. Doktorn har ordinerat sömnmedel.
Hon förde ett litet glas till mina läppar. Jag svalde. Jag fann den skarpa, fräna smaken god. Den där medicinsmaken blev sedan en lika
21. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
