323
till andra sidan av bädden för att slippa se de två skinande ljus, som hennes ögon voro.
LVII.
Jag vaknade med ett sakta kvidande, som om det vållat mig smärta att slå upp ögonen. Jag var ensam i rummet. En grå strimma dager föll över sängen. Det var morgon. Jag hade icke något minne av natten. Den var ett svart mörker jag sjunkit in i, ett dike jag rullat ned i, den stunden då jag vände mig bort från syster Safirs ögon; och nu måste jag upp ur det igen.
Men det var, som om jag icke kunde komma upp — som om slingrande, fuktiga växter sökt hålla mig kvar. De spände sig tvärsöver bröstet, och tyngden blev ångest. Jag vred och vände mig, men jag kom icke lös.
Då slöt jag ögonen och låg stilla. Strax kommo fantasierna flygande på stora vingar.
Det finns en gräns, som de vanliga människorna icke skola överskrida: gränsen mellan »det verkliga» och »det overkliga». De orka det icke, deras tankar slås då sönder som mina tankar slagits sönder. Jag hade ju redan för länge sedan överskridit den där gränsen, men gled nu längre över på andra sidan än någon-
