27
kunde känna något av hemtrevnad där, fastän stadsdelen i mitt tycke var skrämmande ful. Alla dessa grå stenhus liknade tillsammans, där de stodo liksom häftade intill varandra, en stad av papp, ordentligt tillklippt och tillskuren: det ena fönstret lika stort som det andra, den ena porten precis lik den andra, och bakom husen gårdarna, djupa, cementerade, med likadana soptunnor och längor av spjäldörrar. Men intill det fula Östermalm låg Ladugårdsgärde… De första åren jag bodde i Stockholm kunde man, när man kom ut från de yttersta östermalmsgatorna, se en bred, vit väg löpa tvärs över gärdet och försvinna in i en skogsdunge långt borta. Nu har vägen stympats av nyuppförda moderna stenslott, men den vägen är min väg, och jag har alla fantasiens och drömmens rättigheter över den! Jag har sett den i skarpt morgonljus, då den böljat fram som ett lysande vitt band mellan Gärdets bruna, nedtrampade gräs. Jag har sett den mulna dagar, då dess linje knappt ens anats och suddats ut, långt innan den hunnit fram till skogsdungen, och jag har sett den aftnar, då den varit en stilla brinnande låga bland skymningens små slickande blå eldstungor. Och min dröm vandrar alltid på den vägen. Den
